en metafor om individen kontra gruppen

Testar en ny;

Går det att utgå från männsikor som individer, bara? som om männikan var en ö - en samhällssyn utifrån ett ö-tänkande precis som Stockholms skärgård breder ut sig. Visst vi är, var och en unika likt de tusentals kobbar och skär som pryder kusten. Men, det är samma vatten som omger dem, det är samma vindar som fläktar den lilla växtligheten och det är samma sol och samma måne som skänker dem ljus. Det är samma inlandsis som en gång tryckte ner dem, som de nu tar sig upp ifrån sakta. Alla har de något eget, men alla har de också mycket gemensamt. Vissa har mer gemensamt än andra. Vissa förväntas ha mer gemensamt än andra. Vissa bär hus, andra räcker ut bryggor, några fångar de första havsvågorna från den öde horisonten. Vissa är vita av måsbajs, andra sköljs av finlandsfärjans svallvågor med jämna mellanrum...

Oj, nu drog det iväg här, men typ... en brukar ju säga; "ingen männsika är en ö". Men i detta ligger ett övertagande av den grejen liksom - att gå till strukturtänket och så vidare. Vet inte om det funkar men det tåls att testa :)