Slut på mötestiden på Universitetet

Idag gick jag på mitt sista möte på universitetet. Det var vemodigt, sista mötet som Jämställdhetsombud för studenterna på lärarfakulteten. Tre och ett halvt år av möten, skrivelser, möten igen och många mail. Kul och spännande arbete men man inser hur trögt saker går att förändra. Lärare och Studierektorer gör som det själva vill och det krävs mer än en stöt för att saker ska hända. Men det finns ju insatta Studierektorer också. Problemet är ju att nästa nivå neråt också måste vara med, en lärare som ställer sig på tvären eller kör med läpparnas bekännelser, hur vanligt som helst. Alla tycker genusperspektiv är jätteviktigt, eller hur.

Kontakter och åter kontakter är vägen att gå. Utan kontakter är det svårt. Ett mail är ingenting jämfört med en knackning på en dörr och ett möte öga mot öga. Mycket har man lärt sig, att skrika eller kräva saker via snygga skrivelser är inte heller så himla smart jämt vilket var första årets strategi. Problemet är att den som får skrivelsen högt upp i herarkin inte har så mkt makt att göra någonting, det finns så många mellanhänder att det inte har en chans att komma igenom. Att gå på lärarna direkt kan vara en väg, kursansvariga tror jag funkade bäst.

Först gå och ha ett möte med en ansvarig om det man vill föra fram och ändra i en kurs. Sen när man kommit fram till något gemensamt och jämkat sig, då skickar man en skrivelse med de kraven, varpå allt redan finns uppvärmt på rätt plats. Då finns redan dialogen där och det går att jobba vidare med kraven som borde gå igenom.

Hur som helst, jag kommer sakna de lärare jag jobbat med och deras energi, engagemang och frekvens är jag ständigt imponerad av! Kul att bära med sig vidare. Herregud vad jag blev nostalgisk.