Feminismens värsta fiende; ängslighet.

Feminismen har många svåra utmaningar och sätter sig själv på prov ofta.

En ideologi som ifrågasätter makt och maktherarkier kommer med all rätta att vara självgranskande och titta på hur rörelser och grupper jobbar. Det är bra.

Problemet som kan uppstå är ängslighet. Inte detsamma som ödmjukhet. Ängslan lamslår initiativ och aktivitet. Det sätter hinder för kreativitet och ger en grogrund för elittänk.

I en rörelse som är väldigt kunskapsinitensiv och kopplad till universitetsvärlden och forskning så kommer det alltid att finnas någon som vet mer och kan bättre, "inte ska väl jag?" Jag tror inte jag kan...

Samtidigt som vi ifrågasätter makt gör det att det kan ge en backlash som gör att färre tar initiativ pga det. Feminism handlar också om att ta makt. Att hitta den rätta balansen är inte lätt men diskussionen och medvetenheten om den inkommande ängsligheten måste finnas. Alla drabbas vi av den någon gång. De gånger jag lyft frågan i olika sammanhang har alla varit införstådda med vad det handlar om och känt igen sig i det.

Pepp Pepp!