Därför vill jag mest av allt bli lärare!

Ända sen jag va liten har jag skrattat mycket, kommentaren - "vad går du på får drog" med en inte alltid positiv klang har halkat ur folk omkring mig.. Jag tänker att det är sånt man säger - jag råkar också säga så ibland till folk som får känslosvall, men brukar försöka hejda mig väldigt fort, jag tänker att det leder till en långsiktig stängning när det upprepas att någon inte borde göra på ett visst sätt. Att uttrycka känslor blir något negativt, behärska dig - Luthereran och protestantismen, den som alla förnekar existerar nästan, slår till - "Det finns väl inget att va glad åt" - känn synd och ät upp. Jämna plågor - trygghet i att ränna i skiten så man slipper bli besviken om det skulle gå bra och sen dåligt liksom. Känslor och dess olika uttryck dödas sakta.. Inte minst för män - en grupp i samhället som ofta tappar och släpper många relationer, även till sina barn(inte minst vid skiljsmässa), till sina vänner om det nu var annat än sällskap i fokuset på tipslördag på fyran eller i baren efter massa öl.. Varför? För att De linor som binder männsikor samman genom relationer byggs upp av känslor - vad byggs det annars upp av? Känslor är inget som "riktiga" män förväntas syssla med speciellt mycket om de inte skulle råka va tokkära eller nåt.. Relationer kan byggas upp av andra saker- men det faller snart när det kommer till ett vägskäl - makt är sån kraft som kan skapa relationer som inte bygger på känslor tänker jag..

På högstadiet - om någon la ut ett skratt när någon drog ett skämt så blev det nästan som en mekanism att någon annan va tvungen att knuffa till den personen som visade en känsla- "va fan är det som är så jävla kul!" långt ifrån alla gånger - men det fanns där. Jag vet att jag tänkte - Fan! Så här ska det inte va, jag ska skratta om jag har roligt och jag ska åtminstone gråta nån gång om jag är ledsen - kanske inte i skolkorridoren men ändå.. Men känslan att bli abrubt avbruten i en känsloyttring, för att någon vill att det inte ska ske(sannolikt för att personen i fråga har någonting som trycker inuti sig själv och reflexmässigt trycker till mot allt - även det runt om kring) var rätt hemsk. Jag kan tänka mig att det måste vara som när spindelmannen kastar iväg sina linor för att kunna svinga sig vidare och någon helt plötsligt hugger av linorna - man faller handlöst ner och slår sig. Nästa gång tänker man sig för innan man kastar sig ut i känslorymden..

När jag efter gymnasiet började jobba på högstadiet som Ma/NO-lärare så blev det snart tydligt för mig hur vanligt det va att elever som kände någonting blev påminda av andra att hålla det inom sig - inte visa för någon - "Vad skrattar du åt, vad är det som är så himla kul?" Någon kunde härma någons skratt osv. Upp med den kalla masken... Ett startskott på en långsam förstelning(som stannar av i 40-50 års åldern kanske). När du har varit med om saker själv så blir det tydligt när andra är i samma situation. Jag fick helt enkelt börja försvara elever som skrattade eller ibland grät. På högstadiet är eleverna så raka som barn är men nästan lika bra på att ressonera som vuxna. Den kombinationen blir magisk. "Varför säger du till så hårt när någon gör nåt mot någon som skrattar?" - "För att det jag vet hur det känns att bli avhuggen och hur man sluter sig och inte vågar va glad". "Det är bra, skönt att man får va glad på dina lektioner." - "Vadå, får ni inte det på andra" - "Asså lärarna blir så arga när vi skrattar så man vågar ju inte".

En elev jag hade va ökänd som stökig och bråkig, yngre elever var säkert rädd för honom och han var långt ner i herarkin i sin klass. Hans föräldrar var alkoholister och hemförhållandena var minst sagt tuffa. Han kunde inför hela klassen be mig dra åt helvete bara sådär och inte komma tillbaka mer, men han hade mitt i all ångest och allt utåtagerande de mest skrattframkallande, porlande och kittlande skratt och de mest leende ögonen. Det gick inte att hålla sig - hur många gånger stannade en lektion upp av ett skratt som dragit med halva klassen i en känsla.. och det fick stanna upp - dels för att det inte gick att hålla tillbaka, dels för att det va höjdpunkten på dan - linor kastades runt i klassrummet. Och säkerligen föll några fler siffror i matten rätt efteråt också.

Jag tänker att det är här nånstans som sista utposten lämnas - på högstadiet.. Här finns fortfarande den klara spegeln som speglar klart och tydligt varje steg du tar - "fan, jag kan ju inte läsa vad du skriver på tavlan!!". Här finns skrattet porlande och springet i benen fortfarande - de spontana utfallen - Livet och känslan själv. Som en stor gryta. Här har relativt få lärt sig maskera sig och bli stenfigurer - fastän många försöker och tränar stenhårt så har det oftast inte permanentats. Det finns en känsla där fortfarande - förnuftet och den rationella världen har inte erövrat elevernas sinnen ännu! Källan har inte frusit till is.

jag älskar självklart också att undervisa och jag har inte rökt på eller drukit alkohol före detta inlägg - så att spekulationerna inte behöver sätta igång. Man kan bli känslafull ändå - Därför vill jag jobba som lärare!