Speglad i Ume-femismen igen

Shit, jag hade nästa glömt - hur jag tänkte innan jag började i Fi. Träffade en av Umeås mest engagerade och tuffa feministtjejer idag över några timmars pratstund - aktivsim på hög nivå, radikalfeminst i fingerspetsarna och massa basgrupper och tjejläger och sånt häftigt; "Varför lägger du ner all tid och ditt engagemang i Fi?" - "Vart leder det?" - "Tänk vad mycket du skulle kunna göra om du körde på lokalnivå, om vi organiserade oss ännu mer". "Det är ju bara maktgalna gubbar i politiken, det är ett skitsystem".

Jag känner bara hur jag liksom inte har ifrågasatt saker på ett tag - varken mig själv eller saker jag gör - fick värsta svallet. Jag kände hur jag trevade i självklarheter - "alla män är potentiella våldtäksmän" klart dom är... Ja, det är klart det är så - vad fan - så mycket tjafs och hymlande om goda män eller annat skit - säg som det är nu!

"jaha, vad gör du i vardagen i din feministiska gärning" - shit - när kom den frågan sist? tillräckligt länge sen för att inte svaret skulle rulla ut som en röd matta.. Hur svarar man.. Jag vet inte men det va som att jag.. asså Fi skapar ett annat tänk - det är högre till tak vilket gör att det går att släppa självfokuset i feminismen för den mer storpoltiska fokuseringen.. Jag kände mig som hemma men ändå borta - typ när man flyttat hemifrån och kommer på besök igen. Trots viss omskakningskänsla - himla fint!

Jag tror inte att Fi är bortkastad tid eller att den tiden skulle kunna läggas på annat och göra större skillnad. - att Fi påverkar mer än vi tror och kommer att påverka mer än vi tror är sant! Alla former behövs och jag kände bara hur aktivisten och "samtalsgrupps"människan i mig poppade upp... fan va skönt! En perfekt kalldusch!