Ett världsomspännande samtal

Ikväll var jag hos en kompis över en kopp te som just kommit hem från en resa i mellanamerika. En tredje kompis var just hemkommen från en resa genom östra Afrika(Tanzania till Ruwanda) och delade samtalet. Det blev ett samtal om resors olika ansikten. Inte ett sånt samtal som handlar om att någon ska knäcka någon annans upplevelse och leverera platser hela tiden utan ett utbytande samtal. Ett samtal som lyfter. Det händer allt för sällan.

Afrikas pradoxala turism som bygger på hjälparbetare och serengeticharters bland människor som inte har råd med aidsmedicin och äter majsgröt tre gånger om dan. CV-poängen att ha varit hjälparbetare i Afrika eller den goda viljan. Distansen och rädlsan för männsikor som inte ser ut som en själv. Känslan av att vara långt borta, distanserad, men ändå nära.

Kvinnoföraktet yttrat i konstanta körer av hån från män vart du än går som ensam västerlänsk kvinna. En många gånger horribel situation genom mexikocitys gator. Att resa som ensam kvinna respektive ensam man är en vitt skilda saker. Känns så absurt.

Eller de fina stunder mellan männsikor på resande fot som utbyter erfarenheter som man aldrig glömmer. En inblick och en glimt från en helt annan plats där det lokala blir verkligt, inte bara något som far förbi. Det är möjligen en illusion, en inbillning av att sett något på riktigt eftersom man genom sin existens på en plats där man ses som en dollarsedel har det nära omöjliga "uppdraget" att få allt att bli "naturligt".

Det finns tusen saker att hispa upp sig över men det finns tusen och åter tusen saker att ta till vara också. Känslan av att titta på Sveroge från andra platser i världen känns overkligt men samtidigt så uppvaknande verkligt. Det blir verklighet. Dimman som nästan tar bort känslan av liv här ibland, skingras ur sådana perspektiv. En pust av livsvinden tar tag i ryggen, fläktar håret och gör synen skarpare igen..

Tänk vad hjärnan kan göra med oss - resa i tid och rum tusentals mil på några sekunder.. vackert!