Ett förenande skratt på tunnelbanan

Min bild, liksom många andras bild, av tunnelbanan och dess personfenomen tror jag är detsamma. Det handlar om att för några minuter bli till sten med blicken fäst bort mot en punkt som inte finns och en tanke som är lika långt borta som solens ljus är i den mörka underjorden.

Detta kompakta dunkel, detta imperium av stenansikten bröts när jag i söndags sent på kvällen tog tunnelbanan in till centralen.

Ett gäng på tre personer, två tjejer och en kille slår sig ner på fyrasitsen parallellt med min. En av tjejerna berättar vad hon var med om här om dan när hon åkte tåg. En kvinna och hennes hund var nämligen också på tåget och hunden blev nervös och pinka på sig. Det rann kiss i hela gången varpå hundägaren var tvungen att torka upp. Hon hade dock bara näsdukar vilka lades i en lång rad på strimman av gul vätska. När hon sedan torkade upp kisset så blev det en lång vit rand. Varfpå hon utbryter: "men titta det blev renare nu när jag torkade upp kisset, det måste ha frätt bort all smuts".(jag reserverar mig från om detta inte var lika kul som när det berättades)

Jag har lätt för att skratta och trots tunnelbanans hårda lagar om stoneface så gick det inte att hålla sig, inte ens lite. Vi förenades alla i ett stort skratt varpå det sedan gick att prata om annat också.. Detta är så faschinerande - humor is the shit!