Efter att ha sett Göran - TV del 3 igår så känns politik så kallt och jobbigt. Göran visar upp en bild av en mycket ensam och kall Persson. En strateg som måste byta ut hjärtat mot framgång i vissa lägen. En person som gång på gång visar hur rädd han är för Mediavågor om hans privat liv att han gömmer sig i skogen utanför Harpsund.
Att det inte finns något som är äkta, utan att allt beror på. Att männikor blir som brickor i spelet och att allt blir kallare en den pinande vinden längs Umeälven en mörk höstkväll.. Dokumentären visar också på hur Göran har svårt att se bra saker hos folk, eller hur han har lätt att se mindre bra sidor hos folk och hur han förstärker dem. Hans dömmande ton och hans dirigerande föklarar säkert ensamheten också.
Att kunna se sig i spegeln är ett klassiskt citat. Frågan är hur mycket ideologisk och hur mycket det brinner i hjärtat för frågorna? Eller om det till slut bara blir en makttunnel. Ett prioriterande utifrån makt, det känns kallt och mycket avtändande. Politikerföraktet lär inte minska efter den här dokumentärserien.
Måste det vara så här i den yppertsa toppen?
Friday, March 23, 2007
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Problemet är att folk i toppen har förmycket makt, de får hybris! Därför är det viktigt att minska enskilda individers makt och låta ideologin komma före den personliga agendan. En partiledarpost, spåkrörspost eller varför inte talespersonspost måste i första han bygga på uppdraget att representera organisationen, väljarna och ideologin, inte de egna åsikterna.
jag hoppas verkligen att det går att göra som du säger linnea. Men jag är rädd att det ändå blir maktcentrering utan "kontroll". Inte minst pga medias påverkan på personfokuseringen sista årtiondet vilket gjort att media bestämt indirekt hur mycket makt en person kontra parti ska få.
Post a Comment