Genusperspektiv i Trafiken om Fi suttit i Riksdagen..?

Jag följde idag, istället för att plugga, en riksdagsdebatt om förändringar i hastighetsskyltningen på våra vägar. Man vill från regeringen även kunna ha 40, 60 osv..
inte så intressant i en första anblick... men..

Miljödiskussionen var med, hur skulle ändrade hastigheter påverka koldioxidutsläppen. Oppositionen var oroliga för en ökning när hastigheterna nu förväntas att öka.

Jag funderade lite på hur diskussionen hade tett sig om Fi suttit i riksdagen, hur hade det sett ut. Idag fanns ett "jämställdhetsperspektiv" som regeringen omfamnade och de sa att de gick till mötes kvinnor önskan om mer säkerhet och trygghet i trafiken genom att möjliggöra fler sänkningar på vissa utsatta sträckor. Men...

Som vanligt när det handlar om jämställdhet så försvinner en sak, nämligen män. Man pratar om vad kvinnors "problem" är idag. Varför? För att man utgår från män som norm, en icke ifrågasatt post och ställning som är en självklarhet i många utgångspunkter. Utan att ha läst in mig på den senaste statistiken så är det också män som i betydligt högre utsträckning kör för fort och också drabbas hårdare i trafiken. Män kör också mer, men den överlägset mest utsatta gruppen är unga män när det gäller dödskrascher. De följer inte hastighetsskyltningen och kör oftare som galningar. Det perspektivet lades inte i jämställdhetsdiskussionen.

Jag har själv gjort några riktigt livsfarliga omkörningar när jag tänker tillbaka, den spegelbilden jag gjorde dem emot har helt klart med vilket kön jag har, om jag tänker till lite. Här finns en stor påverkanyta att jobba mot.

Härom dan togs det också upp att en tredjedel av alla dödsfall i trafiken beror på trötthet. Mansbilden av den hårde, den som inte känner efter, tycker jag faller in mycket väl på bilden av den som förnekar sin trötthet och kör ändå. Det perspektivet fanns inte i debatten idag.